ÅÅÅÅååååååååå vad det är kallt! Inga bin vill väl flyga nu! Det gör dom inte heller, men allting runt oss blommar. Inte kan man titta i kuporna heller när det är så kallt. Det har varit flera frostnätter och kalla dagar och regn. Bu buhu. Men vi förbereder våra ramar och hoppas på bättre väder. Undrar om Aurora har tillräckligt med plats, om Bianca ökar på som dom ska, om alla mår bra. Men vi fryser.

Nu är det dags att lämna 2013 och titta på vad som händer den här sommaren.

Nu har våra bin varit igång några veckor. Vi har lagt dit apigard och tagit bort den nästan tomma asken. Vi har städat bottnarna. Det hade dött en hel del bin i vinter, men de verkar i allafall vara vid liv. Biancas samhälle är litet ännu, men vi såg henne och en massa yngel. Så det finns hopp. Aurora såg vi inte till, men yngel såg vi. Puckelyngel fanns det också, men inte så många.

Idag den 4 maj var vi på biodlarträff med bland annat Bengt Haglund, vår "lärare" i Ekebyhovsparken. Det var kallt, det snöade lite och haglade. Vi lyfte inte upp några bin, Bengt sa att det kläcks väldigt många bin varje dag nu och de har inte varit ute och orienteringsflugit ännu och inte heller "bajsat av sig" och då ska man inte skrämma ut dem. Det låter ju självklart, så vi får låta bli kuporna några dagar till, tills det är 15 grader i allafall. Vi tittade försiktigt ner i kuporna för att se om bina gått upp i den tredje lådan som sattes på i påskhelgen. Det var lite si och så med det. Men vi fick rådet att sätta på en kupa till på våra två här hemma. Spärrgaller? Några ja, några nej. Vatten till bina? Några ja, några nej. En spontan Berit-tanke är att bina i vilt tillstånd inte har några spärrgaller. Men då tar man ju inte någon honung där..... men man kan ju flytta runt ramarna i samhället för att på så sätt undvika att slunga yngel. Vatten kan ju vara bra att ordna så att grannarna inte känner sig terroriserade om bina kommer till deras vattensamlingar. Annars klarar de sig nog själva.

Så fick vi lära oss att när man sätter på en låda till ska man sätta en utbyggd ram ytterst i varje ända för att liksom hålla värmen. Och att de bin som flyger nu i det kalla vädret antagligen hämtar vatten. Och att vi kanske missar lönnblomningen när det är så är kallt.

Det har också kommit varningssignaler om amerikansk yngelröta. Bengt berättade hur man kan hålla utkik efter det. Vad vi förstår är det när de färdiga bina kryper ut och ramen blir tom som man ser om det är celler kvar här och där som inte är tomma. Då kan man peta bort locket på dem och se om det är en gegga som luktar illa där. Den kan vara kletig och bli en lång tråd om man drar upp den med en tändsticka. Det är lite tidigt ännu, men sen kan man hålla utkik. Om man tror att man fått yngelröta ska man ringa bitillsyninkvinnan, Anita.

Nu ska vi göra iordning två lådor med ramar så att vi är beredda!

ur dagboken 9 juli 2013

Vi satt en stund och bara tittade på bina och kuporna. Ett dött bi låg på Biancas vita fluster. Jag tog bort det. Straxt efteråt satt en drönare där - alldeles stilla. Så kom ett ekipage ut ur kupan, ett arbetsbi knuffade en drönare framför sig mycket bestämt. En knix - så föll de över kanten. Drönaren låg kvar i halmen, arbetsbiet var borta.

Jag hämtade kameran.

Drönaren som legat helt stilla på flustret kröp nu in i kupan. efter ett par minuter blev han "utburen" av ett arbetsbi. De hade en brottningsmatch över flustret hit och dit och till slut föll de över kanten. Ner i halmen, men arbetsbiet flög iväg och straxt efteråt flög drönaren iväg. Undrar hur långt och om han alls hittar mat själv?

Nu har vi alltså sett det. Drönarna körs helt sonika ut. Utan pardon. Det lilla arbetsbiet rår på en stor drönare. Väldigt envist!

Vi hade så många frågor.

Gör vi rätt? Gluttar vi i kuporna för ofta?

Hinner samhällena bli så starka att de klarar vintern?

Vi stödfodrar Biancas fortfarande - hinner de göra annat än att bygga vax? Blir det några yngel?

Varför är våra bins vax så ljust? Det är nästan vitt om man jämför med de vaxkakakor som vi köpt till ramarna. Är det för att vi stödfodrar med socker?

Nu, i slutet av juli, håller de på att minska ner för vintern eller bygger de bara på? Blir det fler bin?

Det känns inte aktuellt att ta någon honung alls i år. Nu satsar vi på överlevnad!

Vi tittade i Auroras kupa, där hade vi nog gjort fel i början när vi stödfodrade. Ramarna kom inte tillräckligt tätt, så de byggde liksom ut och nu ser det ut som att de byggt ihop två ramar helt. Hur gör vi då? Skrapar vi bort det vildbygge som är ovanpå ramarna eller ska vi liksom lyfta upp allt samtidigt?

Vi mailar Kjell, vår lärare på kursen. Svar kom snabbt: vi kunde göra som vi ville, "bina är nog lika glada ändå - speciellt nu när de har så fina namn!"

Vi tog bort vildbygget. Det blev en bra bas för ringblommesalva. Det var inte så mycket som var ihopbyggt, mest ovanpå och lite emellan. Det blev bra. Men vi kunde inte upptäcka Aurora, vilket skulle orora oss flera dagar framöver.

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed.

Det här är vårt andra år som nybörjare. Vi ska först berätta lite om hur det var i början.

Förra året gick vi som sagt kursen där Kjell Andersson var vår guide. Hans entusiasm smittade av sig och vi häpnade över allt fantastiskt han berättade om! Vilket otroligt system de har för att bygga sitt samhälle och få allt att fungera! Så småningom lades kurstillfällena i föreningsbigården och då fick vi se mer hangripligt hur det kunde gå till. Bland annat fick vi prova på drottningodling. Här ser vi ramen med koppar som ska byggas på till drottningceller.                

                                                                                                                 Här är den använda drottningcellen.

Det gick ganska bra med odlingen, när vi kom dit nästa gång hade det blivit två drottningar i allafall! Nu skulle de paras och man gjorde i ordning två parningskupor med lite bin och en drottning i varje. Vi var två kursdeltagare som blev "fodervärdar" de veckor som drottningen skulle få på sig för att bli parad. Det var spännande! Det kändes som att det var våra första bin vi kom hem med! Det skrapade och liksom prasslade där inne.

Vi hängde den lilla kupan i äppelträdet.   Nu var vi snart biodlare!

I samma veva fick vi höra om ett äldre par som varit biodlare och slutat med det för 15 år sedan. De ville gärna ge oss sina gamla kupor, ramar och diverse attiraljer. Jätteglada blev vi såklart och satte igång med att rengöra, bränna, tråda om och måla. Så roligt! Våra kupor skulle bli faluröda med vita knutar......

Det gick tre veckor, sen var det dags att se hur det gått med "vår" drottning. Var hon där inne? Eller hade hon blivit uppäten av en fågel på sin parningstur? Har hon börjat lägga ägg? Har bina byggt på de små ramarna där inne? Vi åkte till föreningsbigården för att få hjälp att kolla. Kjell hade inte kommit, vi träffade i stället Bengt Haglund, en annan kunnig biodlare. Bengt öppnade den lilla parningskupan och konstaterade att bina inte alls byggt på ramarna, utan bredvid, ett vildbygge. Sen såg han att drottningen inte var svart som hon skulle. Carnicabin är svarta och det är noga att rasen hålls. Då blir det snälla bin och bra med honung.

Så här såg det ut i kupan.

Drottningen var gul. "Såna ska vi inte ha" sa Bengt och klämde ihjäl henne. Kras. Så där bara. Snopet.

Men han har ju såklart rätt. I den andra parningskupan var drottningen svart. Hon märktes med årets färg, röd och vingklipptes. Henne var det ingen som ville ha hem, förutom vi då. Men vi hade ju inga bin, så vi fick två fulla ramar ur en låda i bigården! Det är sånt vi är till för, sa Bengt, att hjälpa våra medlemmar.

Så vi kom hem med ett pyttesamhälle och så var vi igång!

Nu satte vi fart! Många ramar vill vi ha! Vi måste hitta ett sätt att få vaxkakorna att fästa i metalltrådarna. Stefan mindes Kjells tips om hur man kan göra. Så han  kopplade en batteriladdare till tråden i ramen.En strömbrytare, vippknapp till detta och så var det lätt att moderera tiden som behövdes.

Vi fick rådet att stödfodra våra bin så att de fortare kunde bygga ut ramarna. Vi kokade sockerlag och hällde i tomma mjölkkartonger och la i lite halm för att bina inte skulle drunkna i sockerlösningen. Det fungerade fint. Men nu blommade också vitklövern och vår och grannens gräsmatta är alldeles full med vitklöverblommor.

Det blev en rolig sommar! Vi var på föreningens träffar i Ekebyhovsparken, vi var med och firade föreningens 100-årsjubileum hos Bengt och Marianne Haglund, fick se renparningsstationen, vi tittade till våra bin då och då, vi köpte ett samhälle till av Kjell, med färdig drottning och ett gäng bin som vi stödfodrade såklart. Det var ju lite bråttom nu att få till det samhället så att det skulle klara vintern. Vi döpte våra drottningar efter alfbetet och med drottninglika namn. Aurora (för årets röda drottningfärg) och Bi-anca bev det.

Det hölls också ett trevligt årsmöte i föreningen. Då visades filmen "Inte bara honung",  en intressant och otäck film. Nu blir det bara ekologiska mandlar för oss! Vi fick också höra ett föredrag om biodlingar i USA, besprutningsproblemet och grändsvärden för gift i mat.

Vi funderade också väldigt mycket på om vi gjorde allt rätt och förundrades över bina.

"8 juli. Varmt. Jag går ut och sätter mig på pallen framför kupan. Vi har lite svårt att låta bli att glutta under locket, men lite tålmodig får man ju vara. Det är så coolt! Det riktigt viner om öronen när bina kommer in för landning! De flyger förbi mig som sitter just precis i inflygnings"kanalen". Ingen bryr sig om mig. De krockar lite med varandra ibland, landar liksom på varandra och verkar ha svårt att bestämma sig för om de ska gå in eller ut. Några har jättestora pollensamlingar på benen - att de orkar flyga! Undrar om jag ska öka flusteröppningen nu?"